När kyrkan byggdes kring 1000-talet fanns i trakten en
kungsgård, som kung Olof Skötkonung ska ha donerat
till den engelske missionsbiskopen Sigfrid som biskopssäte.
Det första biskopssätet inom Sveriges gränser borde det
kunna räknas som, eftersom biskopen befann sig där
enligt bland annat Västgötalagen, som omtalar att
biskopssätet senare flyttades.
Kyrkan är också känd som kyrkan där Olof Skötkonung lär ha
döpts (i en helig källa strax öster om kyrkan). Dopet ska ha
förrättats av en brittisk missionär (Sankt Sigfrid) - vilket gjorde
honom till Sveriges förste verkligt kristne kung.
Kyrkan utmärks av sitt torn eller s.k. västverk i romansk stil som är unikt i Sverige. Under tidigt 1100-tal uppfördes stentornet vid stavkyrkans västra gavel.
De två gravar i form av två stora stenkistor, som än i dag återfinns framför kyrkans huvudport sägs tillhöra Olof Skötkonung och biskop Unni, men huruvida det stämmer eller ej är omöjligt att fastslå (biskopens grav är dock fastslagen som biskopsgrav).
I interiören märks korskranket från 1670, triumkrucifixet från
1200-talet, en biskopsstol och en munkbänk daterade till
1200-talet, altaruppsatsen är utförd av den flamländske
skulptören George Baselaque och skänkt till kyrkan 1679 av
Magnus Gabriel de la Gardie, två altarskåp från 1400-talet,
dopfunten i sandsten från tidigt 1200-tal och predikstolen från 1671.
Enligt sägnen vilar Olof Skötkonung och drottning Estrid i kungagravarna utanför kyrkan.