Kronborg slott
Medans jag knallade omkring i de mörka gångarna i slottets källare kom plötsligt den där statyn fram. Häftigt. Den var nog inte där från början. Varför skulle danskarna på 1700-talet släpa ner en staty i källarvalven och beundra den där?
Det var minst sagt kymigt att gå där nere och inte så jättebra ordnat för besökarna. Ofta bara upplyst av små ljus vid pilar på väggen som visade vilken riktning man skulle gå i. Det var kolsvart på vissa ställen. Man visste inte om man skulle slå i nåt, ramla ner nånstans eller om det stod någon gammal dansk knekt och lurade på en i nån av de mörka sidogångarna. Vissa salar var jättestora och man såg inte mer än kolsvart mörker åt alla håll utom ett litet svagt stearinljus i ena änden. Och så hade jag ont om tid. Skulle skynda mig i dom där gångarna... Jag joggade lite ett par gånger när jag såg bra. Jag var rädd att irra bort mig bland alla gångarna där nere. Jag var ensam, det var snart stängningsdags och ingen hade hört mig? Brr. Tänk att sitta där nere i kolsvarta salar
över natten...
