Skansen Lejonet är en försvarsanläggning från 1600-talet. Danska, norska och svenska kungamakter har mötts och stridit i området kring Göta älvs mynning sen tidig medeltid.
1303 lät Sveriges kung bygga Gullbergs fäste på Gullbergsklippan som då låg strategiskt vid Göta älvs strand. Gullbergs fäste har varit med om upprepade attacker, reparationer och förstärkningar. 1612 intog Danmark de svenska landområdena på Västkusten och totalförstörde Gullbergs fäste. När Sverige återfick landområdena gällde det att rusta mot nya angrepp. Erik Dahlbergh lät anlägga Skansen Westgötha Leijon (idag Skansen Lejonet) på Gullbergsklippan 1687. Dahlberg var chef för Fortifikationen som byggde och underhöll Sveriges fästningar. Skansen Westgötha Leijon skulle skydda den nya staden Göteborg och hela Västergötland. Dahlberg lät bygga ett skanstorn omgivet av ett stjärnformat befästningsverk. Från detta kunde man skjuta både långt och nära. Tack vare den finurliga formen gick det att ge eld i alla riktningar, även längs med murarna, för att försvara skansen. Karl XI invigde den sex våningar höga skansen 1689 men den har aldrig fått tillfälle att pröva sin duglighet i strid. Med tiden utvecklades Göteborg från militärfäste till handelsstad. 1807 togs beslutet att riva fästningsverken men stadens skansar Kronan och Lejonet fick stå kvar. Skansen Lejonet kom att tjäna som förråd, först åt en krutfabrik och senare för Sveriges landstormsförband. 1893 fick skansen ett nytt fyra meter högt taklejon i koppar, då det ursprungliga trälejonet hade ruttnat bort. 1942 blev skansen Lejonet återigen lämnat åt sitt öde. Ordenssällskapet Götiska Förbundet uppmärksammade skansens tillstånd 1972, vilket ledde till en stor renovering. Två år senare återinvigde konung Carl XVI Gustaf Skansen Lejonet. Skansen Lejonet är ett statligt byggnadsminne och förvaltas av Statens fastighetsverk.